Vad är samsjuklighet och varför missförstås det så ofta?

När psykisk ohälsa och beroendeproblematik påverkar varandra räcker det sällan att behandla en sak i taget. Verksamhetscheferna Maria Bendtsen Kronkvist och Jonas Löfgren förklarar vad samsjuklighet innebär, varför missförstånd kan stå i vägen för rätt stöd och varför relationen till behandlingspersonalen ofta blir avgörande.

Vad är samsjuklighet?

Samsjuklighet betyder att en person lever med två eller flera sjukdomstillstånd som påverkar varandra. Inom behandling handlar det ofta om psykisk ohälsa eller psykiatriska diagnoser i kombination med beroendeproblematik.

Jonas Löfgren, verksamhetschef på Nytida Österlen HVB, beskriver det så här:

– Jag tänker mig samsjuklighet som en kombination av psykisk ohälsa eller psykiatriska diagnoser och samtida beroendeproblematik.

Det kan låta som en enkel definition. I praktiken är det ofta mer komplext. En person kan leva med ångest, trauma, depression eller en psykiatrisk diagnos och samtidigt använda substanser för att dämpa det som är svårt att stå ut med.

Då går det sällan att dela upp livet i tydliga delar. Det psykiska måendet påverkar beroendeproblematiken. Beroendeproblematiken påverkar det psykiska måendet.

Varför hänger psykisk ohälsa och beroendeproblematik ofta ihop?

För vissa personer kan substanser ha blivit ett sätt att hantera psykisk smärta. Det kan handla om trauma, social ångest, oro, ensamhet eller fysisk smärta. Substanserna kan tillfälligt dämpa känslor, men på sikt skapa nya svårigheter.

Maria Bendtsen Kronkvist, verksamhetschef på Nytida Friaborg behandlingshem, förklarar varför det är viktigt att inte bara se det skadliga bruket.

– Ofta finns det en bakomliggande orsak till det skadliga bruket. Det kanske handlar om att dämpa ett trauma som man lever med. Det kanske handlar om att man har en smärtproblematik.

Om behandlingen bara fokuserar på substanserna finns risken att orsaken bakom blir kvar. Då får personen inte rätt stöd för det som en gång gjorde substanserna till en lösning, även om den lösningen senare blev skadlig.

Vilket är det vanligaste missförståndet om samsjuklighet?

Ett vanligt missförstånd är att man måste lösa ett problem i taget. Först beroendeproblematiken. Sedan den psykiska ohälsan. Eller tvärtom.

Maria beskriver det som en av de vanligaste missuppfattningarna.

– Ett av de vanligaste missförstånden som jag tror förekommer i samsjuklighetsfrågorna innebär att man tror att man ska lösa det ena problemet var för sig, säger Maria och fortsätter:
– Till exempel att man skulle kunna behöva vara drogfri för att kunna gå in i terapi. Vägen dit blir ofta väldigt svår, för man behöver kanske sin behandling för att kunna bli drogfri.

För en person som lever med samsjuklighet blir detta ofta ett låst läge. Den psykiska ohälsan kan göra det svårare att sluta använda substanser. Samtidigt kan beroendeproblematiken göra det svårare att ta emot stöd för det psykiska måendet.

När stödet väntar på att den ena delen ska vara löst kan personen bli utan hjälp med båda.

Varför räcker det inte att bara behandla beroendet?

Beroendeproblematiken är ofta synlig för omgivningen. Den kan skapa oro, risker och konkreta konsekvenser. Men den berättar inte hela historien.

Nya svårigheter blir ofta synliga när behandlingen för beroendeproblematik börjar.

– Samtidigt som man går i behandling för beroendeproblematik behöver man kanske hantera sin ångest som plötsligt dyker upp, säger Jonas.

När substanserna inte längre används för att dämpa känslor kan personen möta sådant som varit undantryckt länge. Det kan vara ångest, tomhet, sömnsvårigheter eller gamla trauman.

Därför behöver behandlingen kunna hålla flera saker samtidigt. Personen kan behöva stöd för beroendeproblematiken, men också hjälp att förstå och hantera det psykiska måendet.

Varför är stigma ett hinder vid samsjuklighet?

Personer med beroendeproblematik möter ofta fördomar. Det kan finnas en bild av att personen har valt sin situation eller själv bär skulden för den. Den bilden gör det svårare att få hjälp och svårare att be om hjälp.

Maria beskriver en vanlig föreställning:

– Jag tror att det finns en fördom mot att har man utvecklat en beroendesjukdom så har man i grunden sig själv att skylla, säger hon.

Stigma kan påverka personen på flera sätt. Det kan leda till skam. Det kan göra att personen drar sig undan. Det kan också göra att personen inte vågar berätta om återfall, sug efter substans eller psykiskt mående.

Då blir relationen till personalen avgörande.

Varför är relationen viktig i behandling av samsjuklighet?

När en person lever med samsjuklighet behöver behandlingen bygga på tillit. Personen behöver kunna säga hur det faktiskt är, också när det är svårt.

Det kan handla om att berätta om ett återfall. Det kan handla om att säga att suget är starkt. Det kan handla om att våga beskriva ångest, skam eller rädsla.

Maria beskriver relationen som central.

– Det är viktigt att komma åt frågan att faktiskt kunna prata om substanserna på ett sätt som gör att klienterna vågar berätta hur det är.

För att det ska vara möjligt behöver personen mötas utan värdering. Det betyder inte att allt är tillåtet. Det betyder att personalen försöker förstå vad som har hänt och vad personen behöver för att kunna ta nästa steg.

Hur kan behandling börja när livet är kaotiskt?

För omgivningen kan behandling låta som samtal, metoder och tydliga mål. Men för den som har levt länge med psykisk ohälsa och beroendeproblematik kan behandlingen behöva börja mycket närmare vardagen.

Jonas beskriver att små steg ofta är större än de ser ut.

Att komma upp på morgonen. Att äta vid vissa tider. Att ta sin ordinerade medicin. Att gå en promenad. Att spela kort med andra. Att våga be om hjälp när suget kommer.

– För många ses det som banalt och självklart. Men för målgruppen vi jobbar med så är det där vi får börja, säger Jonas.

Det handlar om att bygga en vardag som går att stå i. Först då blir det ofta möjligt att arbeta vidare med behandling, relationer och återhämtning.

Vad krävs för återhämtning vid samsjuklighet?

Återhämtning ser olika ut för olika personer. Någon behöver flera veckor för att landa i en ny miljö. Någon annan är redo att börja prata om behandling tidigare.

Det viktiga är att stödet utgår från personen, inte från en färdig bild av hur förändring borde se ut.

Jonas beskriver att personalen behöver vara lyhörd för den enskildes behov. Maria understryker vikten av ett respektfullt och icke-värderande bemötande.

Tillsammans pekar de på samma sak: samsjuklighet kräver helhetssyn. Det går inte att bara se diagnosen. Det går inte att bara se beroendeproblematiken. Det går inte heller att tro att förändring sker på samma sätt för alla.

Varför behöver vi se hela människan?

Att förstå samsjuklighet är att förstå att en person aldrig är en diagnos eller ett skadligt bruk. Bakom begreppet finns en människa med erfarenheter, relationer, sårbarheter och möjligheter.

När psykisk ohälsa och beroendeproblematik behandlas var för sig riskerar personen att hamna mellan olika krav. När delarna förstås tillsammans kan stödet i stället börja där personen faktiskt befinner sig. Det är där förändring kan ta form. I relationen. I vardagen. I små steg som håller över tid.