På mottagningen Pelarbacken i Stockholm möter psykologen Stina Olofsson några av samhällets mest utsatta personer. Med ett lågtröskelperspektiv, uppsökande arbete och ett konsekvent mänskligt bemötande arbetar hon och hennes kollegor för att ingen ska stängas ute från vården.
På uppdrag av Region Stockholm bedriver Capio Pelarbacken vård för personer med komplexa behov – ofta i kombination av psykisk ohälsa, somatiska problem, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, missbruk och hemlöshet. För Stina Olofsson, legitimerad psykolog, är utgångspunkten tydlig:
– De mest sjuka är ofta de som blivit bortvalda eller upplevt sig som oönskade. Just därför behöver de prioriteras.
Låg tröskel – hög tillgänglighet
Pelarbacken är en lågtröskelmottagning. Här finns nästan alltid drop-in, både till den somatiska mottagningen och till psykiatrisjuksköterskorna. Patienter får komma även om de är substanspåverkade, så länge situationen är trygg.
Vården är kostnadsfri, och uteblivna besök leder inte till avstängning eller nekade tider. Tvärtom.
– Vi ger många chanser. Det är viktigt att alltid känna att man får komma tillbaka, understryker Stina.
Hela länet som arbetsplats
Utöver mottagningen arbetar teamet uppsökande. Med både personbil och en ombyggd husbil – utrustad som ett behandlingsrum – tar de sig ut till akut- och stödboenden, dagverksamheter, allmänna platser som Centralstationen och ibland även till bosättningar.
– Vi har egentligen hela länet som vår arbetsplats. Poängen är att möta människor där de befinner sig, både geografiskt och i livet, säger Stina.
Relation före behandling
Många av patienterna har tappat tilliten till både vården och samhället i stort. Därför är relationen alltid första steget.
– Vi kan inte börja med krav eller åtgärdsplaner. Först behöver vi bygga tillit. Vården måste vara personcentrerad och börja där individen är. Det kan handla om att förvara mediciner, påminna om tider, följa med till andra vårdinstanser eller motivera till att komma tillbaka. Vi ser också till att patienterna kommer vidare i vårdkedjan, till exempel till tandläkare, röntgen eller annan specialistvård, förklarar Stina.
“Jag ser mig som en tolk”
Stina har tidigare arbetat i Nytida, i Resursteamet, inom bland annat daglig verksamhet innan hon utbildade sig till psykolog. Den kombinationen upplever hon som en styrka, det blir som ett slags kuratorsroll. Hon kan fungera som en brygga mellan individen och olika samhällsinstitutioner.
– Jag ser mig ofta som en tolk, säger hon. Jag följer med till möten med socialtjänsten och kan exempelvis förklara vad individens diagnoser och problematik innebär i praktiken och vilket stöd som behövs utifrån det. Omvänt kan jag förklara för klienten vad som sägs och vad olika beslut innebär.
Sömlösa insatser och långsiktiga lösningar
På Pelarbacken eftersträvas sömlösa insatser. När patienten väl kommer in i vården ska det finnas möjlighet att få hjälp från flera håll. Stina lyfter också vikten av stabilitet:
– Jag tror starkt på Bostad först-lösningar. En egen bostad kan bli den fasta punkt som gör det möjligt att ta emot vård, behandling och sysselsättning.
För henne är arbetet både krävande och meningsfullt.
– Det är roligt, mitt i allvaret. Att få finnas där för personer som annars riskerar att stå helt utanför – det är det som gör jobbet värdefullt.
Se webbinariet – Akut hemlöshet och konsten att inte ge upp
Vems ansvar är det när människor hamnar i det utanförskap som akut hemlöshet innebär? Och vad händer när system, rutiner och resurser inte räcker hela vägen – men ett mänskligt möte gör det?