Nyheter

Trifas uppväxt präglades av hederskultur

Tillsammans med sin familj kom Trifa Abdulla till Sverige i början på 1990-talet. Hennes uppväxt präglades av en hederskultur som innebar starka begränsningar i hur hon och hennes syskon fick leva och också av fysiskt våld. Det skulle dock dröja tills hon var 17 år innan samhället ingrep.

Trifas familj har sitt ursprung i Kurdistan och flydde undan Iran-Irakkriget. De var på flykt under många år, först i Iran och sedan i Pakistan. Till Sverige kom familjen som kvotflyktingar 1991 och hamnade i den lila orten Morgongåva utanför Uppsala. Trifa var tio år.

– Det var som att komma till en annan planet. Mina starkaste barndomsminnen är från Pakistan. Där var det varmt, trångt med folk överallt, mycket ljud och dofter. I Sverige var det snö och kallt när vi kom, sterilt och rent. Men jag landade i Sverige med ett förväntansfullt hjärta, berättar Trifa.

Medan Trifa och hennes sex syskon relativt snart kom in i det svenska samhället blev det annorlunda för hennes föräldrar som inte lärde sig språket och saknade sysselsättning. När framför allt systrarna kom i puberteten minskade deras rörelsefrihet.

– I takt med att mina klasskompisar och vänner fick mer utrymme att röra sig, så minskade mitt. Det blev en tydlig separation från mitt liv och deras. Tidigare kunde jag hänga med på olika saker men stegvis blev det begränsningar: jag fick inte åka med på skolresan, fick inte ha på mig de kläder jag ville eller sova över hos kompisar som jag gjort tidigare, säger Trifa.

– Då kopplade jag det inte till hederskultur utan mer till att det var så mina föräldrar var, fortsätter hon. 

Hederskultur ett kontrollsystem

Trifa beskriver hederskultur som ett både socialt och kontrollerande system där en familj kan positionera sig i en hierarki. Hederskulturen är viktig i länder som saknar ett starkt samhällsskydd och lagar och regler som värnar individen. I ett sådant samhälle blir familjens status och position avgörande för att klara sig. 

– Hederskulturen landar i ett förtryck av kvinnor och deras sexualitet. Detta eftersom kvinnor blir som en valuta då de kan giftas bort för att erhålla status. Släkten måste bevaras och får inte fläckas ner av kvinnors frigörelse, förklarar Trifa.

Hon tillägger att hederskulturen även drabbar pojkar men att det inte är samma hårda tryck och övervakning av dem. Däremot förväntas pojkar kontrollera sina systrar.

I lilla Morgongåva var kunskapen om hederskultur låg i slutet på 1990-talet. Att Trifa inte mådde bra märktes dock. Hon kom till en friluftsdag rödgråten och med knäckt näsa. Efter utvecklingssamtalen då hennes pappa varit med, kunde en lärare öppna dörren till vilorummet för att hon skulle få ta igen sig. Men ingen lärare frågade hur hon mådde eller om hon behövde hjälp.

Omhändertogs vid 17 år

När Trifa var 17 år mådde hon så dåligt att hon uppsökte en psykolog. Det blev vändpunkten.

– När jag gick hemifrån den dagen var inte tanken att jag skulle lämna mitt hem, säger hon.

Men när psykologen hörde hur Trifa hade det hemma, och framför allt om den fysiska misshandeln, tillkallades socialtjänsten. Trifa omhändertogs omedelbart och placerades i ett jourhem. Kort därefter omhändertogs även hennes yngre syskon.

För Trifa, var tiden som följde både chockerande och traumatisk.

– Samtidigt som jag var rädd för min pappa och tog hans hot på allvar, saknade jag min familj.

Trifa flyttades vidare till ett nytt familjehem i norra Sverige, långt från det som var välbekant och utan möjlighet att gå kvar i gymnasiet i Uppsala. Hon ser tillbaka på en otrygg tid, där hon inte fick det stöd som hon hade behövt. I efterhand hade Trifa önskat att hon fått bo kvar i det första jourhemmet, att hon hade fått terapi och hjälp att hitta ett sätt att trots allt närma sig sina föräldrar, även om hon inser att det hade varit svårt.

– För mig var allt uppbrutet, jag hade inget hem, ingen vardag och hade skuldkänslor över att ha splittrat familjen, säger Trifa.

Bristfällig kunskap om hederskultur

Kunskapen om hederskultur var bristfällig och de sociala myndigheterna såg snarare en situation unik för just den här familjen. Med rätt kunskap och om någon hade slagit larm om barnen som for illa hade kanske familjen kunnat få stöd tidigare.

Trifa berättar om en studie som har gjorts på uppdrag av Kriminalvården där man har frågat förövare inom hederskultur om vad som hade kunnat göras för att förhindra deras övergrepp. Svaret är att de hade behövt få bättre kännedom om svenska värderingar och lagar för att veta var gränserna går och vad konsekvenserna blir om man bryter mot dem.

– Mina föräldrar hade även behövt komma i arbete eller sysselsättning för att bryta isoleringen där vi barn blev deras allt. De hade behövt få kontakt med svenskar och bli en del av samhället. De lärde sig inte svenska, lärarna skulle ha sagt nej när min pappa ville att jag skulle tolka och gå från lektionen. Med rätt krav från myndigheterna hade min mamma också kunnat frigöra sig från sin roll, säger Trifa.

Det tog tio år innan Trifa återknöt kontakten med sina föräldrar och det har tagit henne många år att få ordning på livet.

– Det är först de senaste fem åren som jag tycker att jag har kommit ikapp med tiden och har kunnat leva ett normalt liv. Så många år gick åt till att överleva. Jag är inte längre rädd för mina föräldrar och jag kan se att det som hände gav mina syskon möjlighet att forma sin egen framtid. Livet tog en annan riktning den där dagen men det här har nog varit det minst dåliga alternativet, säger hon.


Webbseminarium: Hur är det att växa upp i hederskultur och vad händer vid ett omhändertagande?

Trifa medverkar tillsammans med Frida Blom som är verksamhetschef för Nytidas skyddade boenden i ett webbseminarium med titeln “Hur är det att växa upp i hederskultur och vad vid ett omhändertagande?”.

Datum och tid

22 september kl 10-10-45