Det finns flera olika lagar som styr våra verksamheter inom individ och familj.

Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen, SoL, styr hur kommunens socialtjänst ska arbeta. Den som inte på egen hand kan klara av sin vardag har rätt till stöd och hjälp från sin kommun. Hjälpen från socialtjänsten kallas bistånd och kan till exempel vara ekonomisk hjälp, stöd i hemmet, trygghetslarm, avlösarservice och korttidsboende. Biståndet kan också omfatta äldreomsorg, missbruksvård, barn- och ungdomsvård.

Alla ansökningar prövas individuellt. En handläggare utreder och bedömer behovet av den ansökta insatsen. Är man inte nöjd med beslutet kan det överklagas till förvaltningsrätten.

Den som behöver en SoL-insats kan ansöka om detta hos biståndshandläggaren i kommunen.

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, ger socialtjänsten rätt att omhänderta barn och ungdomar för vård om de antingen är i behov av stöd utanför det egna hemmet eller om de bedöms kräva särskild tillsyn och vård på grund av missbruk eller kriminalitet.

För att socialtjänsten ska omhänderta en ung person enligt LVU görs en utredning. Visar utredningen att den unge behöver vård enligt LVU görs en ansökan hos förvaltningsrätten som beslutar om vård.

Vården ges av särskilt särskilda behandlingshem för LVU-vård, såsom familjehem, HVB-hem eller ungdomshem. Under vistelsen sätts den unges omvårdnadsbehov i centrum. LVU-hem har rätt att använda särskilda befogenheter för att kunna genomföra vården, till exempel brevgranskning, kroppsbesiktning och urinprov. Till de särskilda befogenheterna räknas också avskiljning och vård i enskildhet.

Lag om vård av missbrukare, LVM

Lagen om vård av missbrukare. LVM, ger socialtjänsten möjligheter att omhänderta personer som har ett gravt missbruk och riskerar att fara riktigt illa. Omhändertagandet syftar till att en person ska få vård på ett behandlingshem för att motivera till frivillig behandling och stöd för att bryta sitt missbruk. Tvångsvården får endast ske under en begränsad tid, högst sex månader.

För att komma ifråga för ett omhändertagande och placering på behandlingshem utifrån LVM måste missbruket vara av svår karaktär. En LVM-anmälan måste göras av till exempel läkare, socialsekreterare eller nära anhörig. Socialtjänsten gör sedan en utredning och om den visar att klienten behöver vård enligt LVM görs en ansökan om tvångsvård hos förvaltningsrätten. Det är förvaltningsrätten som fattar beslut om vård.

Vården ges av särskilda behandlingshem för LVM-vård. Under vistelsen på ett LVM-hem får klienten omvårdnad och viss sjukvård. Institutionen utreder klientens behov och möjligheter och motivationsarbete inleds. För att kunna genomföra vården har LVM-hemmet rätt att använda särskilda befogenheter, till exempel omhändertagande av narkotika och alkohol, brevgranskning, kroppsbesiktning och urinprov. Till de särskilda befogenheterna räknas också avskiljning och vård i enskildhet.

Lag om öppen psykiatrisk tvångsvård, LPT eller öppen rättspsykiatrisk vård, LRV

Lag om öppen psykiatrisk tvångsvård, LPT, och öppen rättspsykiatrisk vård, LRV gäller för patienter som inte behöver vårdas i slutenvård men där det behövs särskilda villkor för att vården ska kunna ges i öppenvård. När chefsöverläkaren ansöker till förvaltningsdomstol om att få föra över en person till vårdformen ska en samordnad vårdplan bifogas till ansökan. I den ska det framgå vilka behov av insatser från hälso- och sjukvården och socialtjänsten som patienten har, vilka enheter som ansvarar för insatserna som planeras och vilka beslut som kommunen har fattat för att tillgodose behoven.

Nytida utför aldrig några tvångsåtgärder på en klient som är placerad på öppen LPT eller öppen LRV utan kontaktar i sådana situationer sjukhus eller den institutionen där klienten är inskriven.