I dag är det internationella anhörigdagen och jag kan inte låta bli att fundera över vad det innebär att vara anhörig. Ordet kommer enligt Wikipedia från tyskans ”angehörig” och betyder släkt eller tillhörande.
Men jag tänker att anhörig i dagligt tal har kommit att få betydelsen av ansvar och plikt, att det vilar något allvarsamt och tungt över ordet. Det finns en distans. För det mesta är vi ju inte anhöriga, vi är mamma eller pappa, barn, syskon maka eller make när det handlar om skolavslutningar, dagislämningar, 50-årsfester och dop eller bröllop.
Men när en olycka sker så är det de anhöriga som underrättas. Om någon av våra nära och kära behöver ett långvarigt eller kanske livslångt stöd – då blir vi anhöriga. Som anhöriga tar vi hand om allt som är tungt och svårt. Äldre föräldrar som inte får plats på ett boende, svårt sjuka barn som inte får rätt till personlig assistans, en make eller maka som drabbas av en olycka.
För egen del är jag anhörig när jag ska boka skolskjuts, få tag i biståndshandläggaren för att förlänga LSS-beslutet, ringa läkare, fixa avlösare, prata med habiliteringen eller gå till apoteket och hämta medicin. Numera handlar också många av mina anhörigtankar om vad som händer om ett drygt halvår då min son fyller 18. Vad får jag göra för honom och vad får jag inte? Vilka intyg och formulär måste jag fylla i för att kunna fortsätta att försäkra mig om att hans liv blir bra, vem kan hjälpa mig med det, vem skriver ut medicin när man inte längre får gå till BUP? Vad händer sen? Boende, sysselsättning, ekonomi – ett gott liv? Och inte minst vem ska ta över när jag inte längre finns och kan vara anhörig till min son? Blir det då mina döttrar som inte längre kan vara bara systrar?
Vad vore samhället utan oss?
Mitt ansvar känns ibland oändligt. Ändå vet jag att det är en västanfläkt mot andra mammors och pappors där ödet gett än större utmaningar än vår familjs. Kanske ger då ordet anhörig den distans som myndighetspersoner och andra som vi möter behöver för att orka hålla oss på ett lagom avstånd?
Men vad vore samhället utan alla oss som talar och kämpar för att ett gott, eller åtminstone anständigt liv, ska komma alla till del? Föräldrar som aldrig ger sig och som ibland till och med själva startat skolor, boenden och dagliga verksamheter när det som erbjudits inte fungerat för deras barn. Vuxna barn som med alla medel strider för att ge sina föräldrar trygghet och värdighet på ålderns höst.
Vi är alla hjältar som förtjänar att uppmärksammas för våra insatser. Inte bara för de vi gör av kärlek till våra egna nära utan också för hur det vi gör bidrar till samhället i stort. Men det jag nog för egen del mest önskar är att lite oftare kunna lägga anhörighatten på hyllan och bara få vara mamma.
Malin Schiratzki, är kommunikatör på Nytidas moderbolag Ambea och mamma till tre barn varav ett med en funktionsnedsättning. Krönikan är hennes personliga tankar.